Publicerad 2015-01-08 20:00:46 i Allmänt,
Jag älskar att resa och uppleva nya saker, och det gör väl de flesta människor! Därför önskar jag verkligen att alla har möjlighet att resa någonstans då och då.
Man får se och uppleva så många nya saker, och man lär sig så mycket av det man upplever, om de personer man reser tillsammans med, men inte minst lär man sig mycket om sig själv!
Detta är verkligen en spännande ingrediens i resandet, men kan också vara skrämmande!
Upptäcker man otrevliga sidor hos sig själv, så är det ju inte så kul, men då får man ta det som en lärdom och försöka ändra detta till ngt bättre. Att ändra på andra människor går ju inte, så man får bara utrusta sig med tålamod och överseende. Men de flesta man möter är ju otroligt vänliga och trevliga, så härliga och tillmötesgående att man blir förvånad!
Vi har varit på en kryssningsbåt i två veckor, och där var 1950 gäster med 35 olika nationaliteter, och 750 personer som arbetade på båten med 17 olika nationaliteter. Och det gick väldigt bra att hålla sams och ha riktigt trevligt tillsammans! Är inte detta fantastiskt?
Även på hotell, taxiresor och flygresor möter man ju många människor, och på 3 veckor har jag inte råkat på någon som varit tråkig eller elak, och det har förvånat mig.
De som önskat oss en lycklig resa, fick verkligen rätt.
En tacksam Heléne
Publicerad 2014-12-14 17:35:53 i Allmänt,
Allt kan inte föras till torgs!
Detta är ett gammalt uttryck för att "allt bör man inte prata vitt och brett om"!
Det är oftast de mest privata händelserna och känslorna som man bör sovra i, innan man talar om det för andra människor.
Men det är ju oftast dessa saker som är de viktigaste i våra liv, och borde berättas!
Jag vet dock att det är vanskligt att berätta vissa saker, för det kan röja så mycket som sedan kan slå tillbaka på fel sätt för människor. Och de som man berättar något om, kan ta illa vid sig. Men om man försöker tänka sig noga för, och ärligt berättar om viktiga saker och känslor, så känner jag att det kan göra stor nytta istället, för alla inblandade och även för dem som läser det.
Nu skall jag vara frimodig!
Idag har jag en dotter som fyller 33 år, hon är den sista av mina 4 underbara döttrar!
Men det är inte självklart att hon skulle finnas hos oss, och just idag rörde dessa minnen om i mina känslor, så väldigt att jag började gråta. Det var en gråt av lycka och tacksamhet! Och jag har känt detta många gånger förut, men inte fört det till torgs.
Jag var väldigt sjuk när det uppdagades att jag väntade mitt 4:e barn, och alla läkare försökte stötta mig i att göra abort. - Jag borde sätta min hälsa i första rummet, och tänka på de 3 barn jag redan hade, som behövde sin mor!
Min make sa att jag själv måste bestämma detta, och allt bara snurrade runt för mig. Man kan väl inte döda ett barn! Men om jag dör så är det ju synd om de barn jag redan har! Jag kände mig utkastad i rymden, och hade inte en vettig tanke i huvudet. Bara en massa överväldigande känslor som kolliderade i mig.
Kaos är ordet!
Jag grät när jag tänkte på de 3 fina flickorna som jag redan hade, och det var en gråt av lycka och tacksamhet. Jag grät när jag såg en barnvagn, och förstod att jag aldrig mer skulle kunna se en barnvagn utan att gråta av vanmakt. Jag darrade av gråt på nätterna, för jag förstod att hur jag än bestämde så kunde det bli hemskt.
Vad gör en liten bräcklig människa i en sådan här situation, frågade jag mig då?
Jo, hon ber till Gud om hjälp!
Han som har skapat både mig, mina 3 barn som redan finns, och välsignat fostret i mig, han måste ju veta vad som är bäst för oss alla!
Jag bad innerligt och mycket om hjälp, för jag visste ju att jag blivit bönhörd förut.
Och det dröjde inte länge förrän jag kände ett lugn och en styrka infinna sig, och jag grät inte längre! Och jag tackade Gud för detta och visste att han skulle hjälpa mig i detta svåra beslut.
När jag kom till doktorn någon dag senare, kände jag mig både frimodig och stark, trots att jag gick på darriga ben och två kryckor.
Vi satte oss ner och doktorn sa att hela teamet hade diskuterat situationen, och de ville alla verkligen förorda att jag gjorde abort, för annars kunde de inte säga hur det skulle gå med min sjukdom.
Jag hörde vad som sades, men tog inte in det riktigt. För där fanns en annan röst samtidigt, som sa: jag överger dig inte utan ger dig den styrka och kraft du behöver!
Du vet att om du lever med mig så kan du leva frimodigt, sa Guds-rösten!
Jag hade hört detta förut, och det hade burit mig, så jag sa!
Någon abort går jag inte med på! Har Gud välsignat mig med ett barn till, så kommer han att hjälpa mig igenom detta!
Doktorn gick ut och hämtade 2 andra doktorer, och de satte sig ner och började prata snällt med mig, som om jag var en labil, psykiskt sjuk person som behövde ledning för att inte göra något dumt.
Men jag kände mig bara starkare, säkrare, gladare, och mer o mer frimodig! Så jag stod på mig, och sa att så här får det bli, jag vill föda detta barnet också.
En doktor med Italienskt humör, blev arg och sa: då får du skylla dig själv, och vi inte kan hjälpa dig mer.
Men jag blev inte rädd. Jag kände så starkt att jag redan hade den allra bästa hjälpen, och den kom ifrån Gud!
Detta var inte lätt att prata om för alla, och väldigt många ifrågasatte naturligtvis mitt beslut.
Men allt gick väl, och vi fick en jättefin flicka, och jag var jättelycklig trots att jag nu var ännu sjukare och knappt kunde bära henne. Jag fick sitta framför brasan och amma i lugn och ro, och storasystrarna var så hjälpsamma med skötseln av den lilla dockan. Och vi fick en härlig julhelg där lyckan överglänste allt annat.
Tack gode Gud! för att vi alltid kan få den hjälp vi behöver.
Publicerad 2014-11-16 02:02:00 i Allmänt,
Roligt att leva!
Tänk vad man har det bra när man är frisk och kan styra över sitt liv!
Jag har gnällt över att jag är gammal och har svårt att få ett jobb. Men nu får jag sluta med det för jag har ju faktiskt möjligheten att fixa jobb själv! Och det har egentligen alla. Det gäller bara att ha fantasi och stark vilja, så man inte ger upp.
Nu har jag varit i USA, Florida, för att se om jag tillsammans med en svensk firma som har en fantastisk produkt, kan få igång något bra för framtiden.
Mottagandet som produkten fick, var över förväntan. Ja, helt fantastiskt!
Det känns upplyftande att bara ha fått det så här långt, och det blir spännande att se om det kan bära vidare.
Jag är mycket enveten och mår bäst när jag får kämpa på. Alla är ju olika, men det är ju fantastiskt att var och en får vara sådan som den är!
Nu mår jag riktigt bra!
Trots att det blev en ovanligt stökig och försenad flygresa med försvunnet bagage, så kände jag mig lugn och tillfreds. Man kan inte annat när jag möts av härlig värme från både god vän och det härliga klimatet!
Varför älskar jag USA och dess invånare? Jo, de är så otroligt vänliga, hjälpsamma, trevliga, service minded och glada! Kanske deras kynne beror på vädret som är som sammet, mjukt, varmt och ljuvligt?!
Jag tar in allt detta och begrundar det, och hoppas att jag och alla svenskar skall vilja bli likadana. Livet blir mycket enklare då!
Jag är underbart glad och tacksam just nu! Nu är det roligt att leva!
Publicerad 2014-11-03 01:02:00 i Allmänt,
Vi människor lever inte förgäves!
Nu har vi haft en fin helg med många tända ljus över dem som gått vidare efter att ha levt här på jorden med oss. Och vi har tänkt mycket på dem, hur vi tyckte om dem, hur de var som personligheter, och vad de betydde för oss. Är inte det fint?
Så länge någon minns att man levt, så finns man på något sätt ännu!
Det är naturligtvis tråkigt att de inte längre är här, och visst saknar man dem som man tyckte så mycket om, men man är ju samtidigt glad över det man har betytt för varandra.
Minnen, berättelser och känslor binder broar mellan generationer, och detta har alltid varit, och är fortfarande viktigt för oss. Det ser man på att folk släktforskar och söker sina rötter för att få mer förståelse för sig själva och sin släkt. Vi har t.o.m. TV-program om amerikaner som kommer hit för att utforska sina svenska rötter. Och det går inte lättvindigt, utan rör om i känslolivet så att man kämpar med gråten, trots att man lycklig över att få vetskap om det som varit.
Vi ärver både bra och dåliga gener från våra förfäder, och deras sätt att vara som levande människor har också en långsiktig påverkan, även om alla utvecklas olika.
Alltså är vi som lever nu, en fortsatt länk i vår släktkedja. Den kedja som går bakåt finns där väldigt påtagligt, och det tycker jag är en tröst. En tröst för att det som varit och betytt något, fortfarande är viktigt. Och därför är det också viktigt hur vi lever våra liv och kämpar för att vara bra människor och förebilder.
Vår strävan är inte förgäves för den ger avtryck in i framtiden!
Heléne
Publicerad 2014-09-20 09:49:00 i Allmänt,
Mode och kläder!
Mode är väldigt viktigt för mig! Det är som kultur, konst, teater och musik, alltså något jag behöver för mitt välbefinnande.
Jag tröttnar aldrig på dessa saker och kan resa långt för att se eller höra något speciellt, eller titta på konst i flera dagar på ett o samma konstmuseum. Och jag tröttnar aldrig på att titta på modebilder, reportage och visningar.
Men när det sedan kommer dithän att man skall köpa in kläder till sin butik, designa eller sy något, så får det en helt annan dimension!
Fina kvalitéer och färger på tyg gör mig lycklig! Bra modeller på plagg som gör dem lätta att bära och passa i, gör mig väldigt gott ända in i själen. Nytänkande i snitt och detaljer piggar också upp. När sedan smycken och assessorer sätts till på rätt sätt, så lyser det upp en outfit och blir kronan på verket. Jag får arbetslust och en väldig inspiration av allt detta! Och börjar genast tänka på mina vänner och kunder. Tänk vad denna modellen, denna färgen, dessa skorna eller bältet skulle vara fina på henne eller honom! Jag går helt enkelt IGÅNG!
Jag skulle önska att alla människor skulle klä sig så, att kläderna förhöjer personen, är sköna att bära, och passar personens stil och liv.
Om man känner sig bekväm i ett plagg, så tycker man också att man är fin. Och då sträcker man på sig och utstrålar självsäkerhet och glädje. Dit vill jag alltid nå!
Kläder som gör något bra för en person, behöver inte vara nya. Nej, den stora lyckan är när man på ett enkelt sätt, med en ny detalj kan piffa upp ett gammalt älsklingsplagg så att det känns nytt och modernt. Det är precis som när man möblerar om hemma med de gamla möblerna, som man tycker mycket om. Eller t.ex. spelar musik som man gillade i sin ungdom.
Mode är också ekonomi, psykologi, konsthantverk, och en produktion som utvecklas hela tiden. Därför är det en väldigt stor industri som berör oss alla, stora som små. Och då är det viktigt med ett kritiskt tänkande, och att ha en kritisk blick och känsla inför detta. Precis som inför all annan kultur.
Publicerad 2014-09-11 11:39:00 i Allmänt,
Du vet väl om att du är värdefull???
Många tänker inte så, utan mår dåligt över att de inte är älskade av någon, särskilt duktiga på något, viktiga som personer, eller betydelsefulla för vårt samhälle.
Detta är farliga och tärande tankar som är helt felaktiga!
Det är nämligen ingen slump att vi lever här och nu, utan det finns en plan med våra liv!
Den person vi blev skapta att bli, de gåvor vi utrustades med och den plats vi blev födda på, är det en mening med. För vi är alla viktiga kuggar i livsmaskineriet!
Vi har alltså en viktig uppgift här på jorden, och det är att bidraga med det vi kan åstadkomma för att livsmaskineriet skall vara välfungerande för oss själva och våra medmänniskor.
Vi blir lyckliga av att inse detta! Och det sporrar oss till att göra vårt bästa, vad det än är som ska utföras.
Vi har fått detta ansvar lagt på oss, att vi ska ha krav på oss själva att göra så gott vi kan, och vi skall även våga ställa rimliga krav på våra barn och övriga medmänniskor.
Det föder en glädje inom oss när vi anstränger oss, och varje litet framsteg vi gör i livet är positivt, och det blir vår motor som för oss vidare i utveckling!
Titta bara på det lilla barnet, när det kommer på att hen kan ropa på mamma, eller kan ta sina första steg. Lyckan lyser i ögonen och man ser att hen vill kunna göra mer roliga saker!
Här är det väldigt viktigt att människorna runt barnet ser framstegen, och tittar uppskattande och leende på barnet, så att barnet förstår att vi tycker att detta är något bra! Uppskattning, stöd och kärlek är bästa bränslet för utveckling!!! Och det gäller även för tonåringar och vuxna människor som strävar på för att utvecklas.
Vi måste inse att alla inte kan göra stordåd, men lära oss att uppskatta varje försök till utveckling hos en person! Det kan vara enkla saker som att någon slutar gnälla eller skälla på allt och alla, och istället blir en snäll, leende och uppskattande person inom hemmets väggar. Eller att man slutar mobba en kompis i klassen eller på jobbet.
Dessa saker föder otroligt positiva vibbar och ringar på vattnet, som kan göra stordåd för mångas liv. Och man blir omtyckt och har gjort framsteg som genererar utveckling i livet!
Så enkelt är det att förstå att vi är väldigt värdefulla som personer här och nu!
Stoooor Kraaaam!
Publicerad 2014-08-29 00:30:00 i Allmänt,
En vacker och varm sensommardag, träffar jag riktigt gamla vänner på stan och äter lunch. Vi pratar och har det väldigt trevligt, och njuter av att kunna sitta ute o äta utan att frysa eller behöva vara rädda för något. Så bra vi har det! I andra länder blir människor jagade på flykt från sina hem och byar, terroriserade eller på det grymmaste sätt ihjälskjutna för att de inte har den rätta Gudatron.
Jag går igenom den vackra stilla skogen hem från bussen, och solljuset silar så vackert genom trädkronorna där fåglarna sjunger. Inte ens ensam i skogen behöver jag vara rädd för något. Hur kan det få vara så olika för oss människor? Och så orättvist?
Att jag under förmiddagen lämnat kläder, skor o kemisk-tekniska artiklar till kyrkan som skall fraktas ner till flyktingläger, känns nästan som ett hån. Jag känner en vanmakt......varför kan jag inte göra mer för alla dessa drabbade medmänniskor i tex Syrien och Irak.
Sedan ser jag på TV-nyheterna om ännu mer hemskheter som hänt under dagen, och jag mår fysiskt illa av att se och veta men inte kunna göra något! Det enda jag kan göra är att be om Guds hjälp! Men hör han mig?
Det måste komma så väldigt många böner om hjälp, att hela den luft vi andas borde vara full av bönerop. Men det hörs inget, och tystnaden gör mig nästan tokig! Jag vill skrika högt! Jag vill skrika på hjälp! Men det skulle ju inte heller hjälpa!
Och våra medmänniskor därborta får fortsätta att leva i denna terror, utan att ens veta att vi tänker på dem. De måste känna sig helt övergivna!
Hur skall jag kunna sova gott? Det känns så fel och orättvist.
Gode Gud sänd dina änglar till deras hjälp!
Publicerad 2014-08-24 23:01:00 i Allmänt,
Livets ljusglimtar, som är så viktiga för oss, kommer oftast från glädje, känslor, händelser och möten som man får från familj, barn och barnbarn, vänner och upplevelser. Men ibland kan materiella ting också lysa upp vår tillvaro! Bli riktiga ljusglimtar!
Jag har just kommit tillbaka till min lilla butik, efter att ha varit i den vackra staden Stockholm i en vecka. Där skulle jag (planerat) gå till Modemässan för att göra inköp inför våren 2015. Där träffade jag även gamla affärskontakter och vänner, som blev härliga ljusglimtar i mitt lite allvarliga värv, eftersom man måste vara strukturerad för att kunna handla lagom och förståndigt.
Men när man blir lycklig över att hitta kläder som producerats med kärlek o miljö-omtanke, och som dessutom är så vackra att man blir förälskad! då släpper spärrarna lite. Man ser de olika plaggen framför sig, på de kära kunder som man bruka sälja till, och tänker: oh, vad den eller den skulle vara fin i detta!
Det är härliga ljusglimtar, och då känner jag en stor lycka över att ha min butik!
Jag har i många år även sålt en lampa, en unik produkt i plexiglas, som både gör mig och mina kunder glada.
Den ultimata ljusglimten!
Och efter att många turister har frågat om de säljs på nätet, eller exporters till övriga Europa eller till USA, så kläcktes tanken att jag kanske skulle hjälpa till med detta. Då hände något konstigt, som blev en verklig ljusglimt för mig!
En kväll i Stockholm, när jag skyndar hem och genar över Stadshuset gård, stöter jag på en vacker flicka som frågar om jag är på väg till deras event!? Nej, säger jag, men tittar på hennes namnskylt, för att se vad eventet gäller. Där står SACC! Vilket står för Swedish American Chamber of Commerse, och en blixt slår ner i mitt huvud. Det är ju en sådan organisation jag ska prata med om Isabel-lampan! Skyndar hem till datorn, och läser på deras hemsida hur de arbetar och hjälper företag som vill etablera sig i USA, och jag blir spralligt lycklig.
Ser även att de skall ha ett annat event i Sthlm om 36 timmar, med föredrag och paneldebatt om export och lanseringsfrågor. Känner starkt.....att jag måste dit!
Skickar genast ett mail till New York, och på morgonen har jag redan ett mailsvar! Att det är just för en sådan produkt-lansering som jag beskrivit, som de på SACC är så bra på, ta hjälp av, och att vara medlem hos.
Eventet är fullbokat, men det görs en extra plats för mig, och jag får en kod så att jag ska kunna komma in där. Tala om tur! Eventet var jättelyckat, jag lärde mig jättemycket, och fick många bra kontakter.
Hur kan saker falla på plats så här fantastiskt?!
Lycklig reser jag till lampfirman Konkretek, och berättar hur vi kan göra för att sprida deras fina produkt - En verklig ljusglimt - till utlandsmarknader. Och jag hoppas verkligen att det går att genomföra! Att detta lilla seriösa företag med sin fantastiska produkt "Isabel-lampan" kan få växa och anställa mer personal.
Resan till Stockholm som jag gjorde med lite känsla av motstånd, kunde alltså vändas till något jättepositivt. Med många härliga ljusglimtar, som just nu bär mig, och kanske kan ge ringar på vattnet av ljus och glädje även längre fram.
När sånt här händer, känner jag lycka över att leva och kunna ta till mig av dessa ljusglimtar, som kommer till oss så oväntat.
En tacksam och glad Heléne
Publicerad 2014-08-15 23:11:38 i Allmänt,
Livets Symfoni
Idag har jag varit på en begravning, där vi sjöng med vår kör.
Prästen pratade om "Livets symfoni" som består av många olika toner, glada och sorgsna och som består av många olika färger. Alla dessa bildar vårt liv här på jorden.
Även om vårt liv består av många blå och sorgsna toner, så kan vi välja att lyssna till dem med förtröstan och hoppfullhet. Då är chansen stor att kommande toner i symfonin kan bli lite glättigare och från Dur-skalan.
Alla! även de som inte sysslar med musik kan nog ta till sig detta, och bör försöka förstå innebörden!
Vi har bara ett kort liv här på jorden, så se då till att ditt liv blir en färg- o innehållsrik symfoni som spelas upp för många!
Skickat från min iPhone
Publicerad 2014-08-09 20:49:10 i Allmänt,
Jag har nu haft min lilla sommarbutik i 14 somrar, och tycker fortfarande att det är jätteroligt.
Där träffar jag hela tiden många härliga människor, gamla trogna kunder och många nya som kanske aldrig har varit på ön tidigare. Det är spännande med alla dessa möten och samtal, förutom att de allra flesta har behov av att köpa något, bara prata en stund eller vill titta runt för att det är mysigt.
Jag har roligt hela tiden. När jag köper in mina varor och planerar verksamheten. När varorna levereras är det nästan som julafton.....att få packa upp allt och kolla att allt är fint och riktigt. Och sedan göra fint i butiken inför öppnandet vid midsommartid.
Detta är mitt underbara sommarnöje! Att hjälpa till att hitta fina kläder, smycken, väskor eller presenter till en kund som sedan går nöjd ut ur butiken är jättehärligt.
Men nu verkar det vara sommarens sista skälvande dagar, då folk planerar att resa hem för jobb- och skolstart.
En varm och underbar sommar har vi haft, och alla känner sig nog väl rustade inför hösten.
Jag vill tacka alla som jag fått träffa i min Ö-Butik denna härliga sommar!
Publicerad 2014-08-08 11:44:00 i Allmänt,
Mitt hjärta gråter!
Systrar och bröder har det svårt på många sätt idag. Särskilt dom som lever i krigets kaos. Krig och förföljelser, dödande och lemlästande, våldtagningar och tortyr, är så katastrofalt hemskt att det är svårt att tänka sig in i.
Att fly till något som man inte har en aning om, eller sitta undangömd med sina barn medan bomber och granater regnar över platsen där man befinner sig. Släktingar och vänner skadas eller dödas framför ens ögon, vilket gör att man nästan dör själv psykiskt. Att inte veta om man lever om 5 minuter, om man kommer att få tag i mat eller vatten på länge är mångas vardag idag. Och allt detta är så urholkande hemskt att jag inte förstår hur man står ut!
Men människan står ut. Även om hon är skadad, torterad, våldtagen och förnedrad så orkar hon springa för att om möjligt rädda sig eller sina barn.
Var kommer den kraften ifrån? Undrar jag, som mår dåligt när jag sitter här i trygga Sverige och bara läser om krigets fasor i Syrien, Irak, Palestina, Israel, Kongo, och andra platser. Och jag får nästan andnöd av att inte kunna göra något.
Att inte kunna hjälpa dem som har det svårt är väldigt tärande! Jag känner mig djupt och riktigt ledsen över min hjälplöshet.
Jag skulle vilja vrida om tänket i hjärnorna på dessa förfärliga människor som tar sig rätten att skada och döda andra. Hur kan detta djävulska beteende få en så stark grogrund i en människa, som själv skulle lida om han blev utsatt?
Och sist men inte minst, hur kan vi sitta och se på, men inte göra något? Det är mer än frustrerande!
Om hela världen vaket ser, går samman och gör något, så hoppas och tror jag att man kan stävja väldigt mycket av dessa brott som begås mot våra oskyldiga bröder o systrar!
Vi får ju aldrig glömma vår kristna människosyn, att alla människor har ett okränkbart värde! Vi är olika, unika men lika värdefulla!
Detta borde inpräntas i alla människor från födseln!
Hjääälp!
Publicerad 2014-08-04 15:18:00 i Allmänt,
Tisdagsblogg
Bilden som kom upp av sig själv i gårdagens inlägg, var en bild från "Hope in actions" barnhem i Goma. Och det var väl någon mening med det.
Jag startade ju min blogg när vi skulle resa ner till Kongo för att göra en utvärdering av HIAS arbete där nere. Och sedan dess är dessa barn, de våldtagna som vårdas där, och de fantastiska människor som arbetar där, ständigt i mina tankar. Varje dag undrar jag hur dom har det, ber för dem, och försöker tänka ut något mer bra sätt att hjälpa dem. Jag skulle vilja åka dit igen, och bidraga med riktig och handgriplig hjälp. De behöver verkligen allt stöd och hjälp de kan få från oss, eftersom deras livs-situation är så osäker, och många gånger hemsk och farlig. Men de måste leva där! Och de försöker hela tiden att göra livet lite drägligt för varandra i krigets skugga. Glada och förtröstansfulla är de också! Vilket verkligen förvånar. Hur kan de uppamma en sådan geist? att jobba vidare och hoppas att allt blir bättre i framtiden om vi bara gör vårt bästa nu med de förutsättningar vi har!
De verkligen kämpar och jobbar hårt, och är glada över att kunna göra något konstruktivt. De sjunger och dansar, tröstar, kramas och ger beröm till varandra, och fostrar barnen med stor kärlek.
De sa flera gånger: vi är så tacksamma att ni som bor så långt borta tänker på oss och ber för oss. Att ni sedan också samlar in pengar till oss på barnhemmet och ser till att vi har sjukvård som vi kan anlita, är ju helt fantastiskt. Vi tackar Gud för detta. Visst vill man hjälpa?!
De behöver lära sig att odla sin mat på ett bättre sätt, de vill kunna sätta alla de 300 barnen i skola ( de har redan skola i liten omfattning i skjul och hönshus) för att rusta dem för framtiden. När barnen blir 14-16 år vill de lära sig ett arbete, så att de kan gå ut o försörja sig. En pojke ville absolut inte flytta ifrån barnhemmet, utan bad föreståndarinnan Mama Jeanne (som är en helt fantastisk människa!) att få lära sig att baka bröd, storskaligt. För då skulle barnhemmet alltid ha bröd till alla, och han skulle kunna baka så mycket att andra stora barn kunde sälja det ute på stan. Då skulle de ju få in pengar till ingredienser och annat som behövdes på barnhemmet. Mama Jeanne förstod denna lille entreprenör, och skickade iväg honom till en bagare för att gå i lära. Någon förstod att han skulle behöva en maskin att knåda all deg i, och man fick tag i en gammal avlagd sådan som var söndrig. Men den kunde lagas och stod nu på jordgolvet i hans bageri på barnhemmet, och drogs igång med en rem, lät som ett mindre sågkraftverk, men fungerade. Den 16-årige pojken var nu chef och bakade varje dag med hjälp av några andra pojkar, och lyckan över detta ansvar han fått syntes tydligt i hans ansikte.
Denna äkta glädje man ser där, när de kan lösa de problem som drabbar dem, den utveckling de kan nå mot ett något bättre situation i livet, skulle jag vilja inplantera i alla oss människor! Då skulle vi nå oanade höjder!
Jag är själv sponsor, och försöker nu finna fler sponsorer, som kan vara villiga att bidraga med lite pengar till denna verksamhet. Vi måste nämligen själva samla in 10% av det bidrag vi vill söka från SIDA!
Gå gärna in på hemsidan www.hopeinaction.se
Publicerad 2014-08-03 12:18:00 i Allmänt,
Sommaren 2014 går väl till historien som en riktig Medelhavssommar med stabilt varmt fint väder, och ljuvliga ljumma kvällar. Havsvattnet har varit varmt och inbjudande utan maneter, som annars brukar vara ett gissel för oss som älskar att simma i det härliga salta västkustvattnet. Vi måste vara mer än nöjda med denna livgivande sommar, och ingen behöver väl åka till Grekland för att trösta sig i år.
Jag har inte haft min blogg igång det sista halvåret, men känner att nu är det nog dags att börja skriva igen. Det händer ju ju så mycket roligt, viktigt och inspirerande hela tiden.
Nu är det dessutom valår, och val är en väldigt viktig demokratisk rättighet och skyldighet, som vi måste tänka igenom och diskutera.
Jag hoppas på en fräsch diskussion om viktiga samhällsfrågor, så kommentera gärna det som skrivs här.
Varma sommarhälsningar från Heléne
Publicerad 2013-10-16 17:06:00 i Allmänt,
Kom lite trött och splittrad till jobbet i morse, men försökte skärpa till mig. Kokte kaffe och bjöd arbetskompisarna på frukostsmörgås, samtidigt som jag själv samlade ihop mina utspridda tankar och känslor.
Idag skulle jag ha en kurs-träff med mina arbetskamrater, och jag var lite spänd inför detta. Men det gick jättebra! Vi pratade ärligt och glatt med varandra, och det var en härlig stämning! Hur kunde det bli så bra just idag?
På lunchen mötte jag flera kolleger som också var glada och vi kramades och allt känns toppenbra.
Därefter gick jag till butiken Sara för att se om den tröjan som jag spanat på en längre tid (men inte köpt för jag skulle ju till Kongo) kanske fanns kvar? Nej den var slut! Men en expedit kom springande med en enda tröja som hon hittat på lagret. Hon sa: du skulle ju inte ha den för du skulle ju åka till Kongo, har du varit där nu?
Jag berättade lite snabbt och hon frågade några frågor kring detta. Sen sa hon: Va coolt att jobba med sådant, kan jag inte få ge dig en kram? o jag fick en stor Go Kram, av en ung tjej som jag inte känner!
Tänk att en vanlig onsdag kan vara så härlig!
Publicerad 2013-10-14 23:59:00 i Allmänt,
Nu har jag varit hemma I Sverige några hektiska dagar, har jobbat mycket, men också sovit så fort tillfälle givits.
Vad är det jag drömmer om? Vad är det som finns i mina tankar hela tiden och som måste motas bort för att jag skall kunna koncentrera mig på jobbet? Vad är det jag helst pratar om? Och vad är det som brinner i mitt hjärta?
Jo, allt jag har sett o upplevt i Kongo! Det var så oväntat starka upplevelser, och sådana fantastiska möten med främmande människor, och ett sådant uppvaknande för min person att det inte släpper taget. Hjärnan bearbetar allt om o om igen, så fort jag inte befinner mig i djupsömn.
Jag är väldigt tacksam över att ha fått göra denna resa, så att jag kan säga att jag fått helt andra referenser till livet. Jag är inte den viktigaste personen......egot har fått sig en rejäl smäll.
Jag fick lära mig vad hjälpverksamhet verkligen kan uträtta för utsatta människor, vad riktig medmänsklighet är!
Frågor jag får.
Varför följde du med på denna resa?
Jag följde med till Östra Kongo för att jag alltid varit intresserad av hjälpverksamhet, och ville med kritiska ögon och nyfikenhet se hur både HIAs och andra organisationers verksamheter verkligen bedrivs.
Vad gjorde ni där?
Vi reste runt efter ett väl upplagt schema av Dan Andersson, och besökte 4-5 projekt/möten varje dag. Mr Dan (som han kallas av ortsbefolkningen, >visade sig vara en fantastisk människa på att organisera, strukturera och arbeta. Han har under många år sett vad folket behöver, och med hans speciella kunskap och känsla för landet så har han kunnat genomföra mycket mer, och för mindre pengamedel än någon annan. Dan har införlivat duktiga människor i befolkningen att arbeta med de olika projekten, vilket ger en extra bra grund för att lyckas på lång sikt. Han är väldigt uppskattad av folket, som person och för det han har uträttat.
Jag är väldigt imponerad av det organisatoriska "tänket", planerings- o utförande-processerna, och uppföljningstankarna som verkar mycket väl genomtänkta, där även riskanalyser ingår. De olika projekten redovisas fortlöpande på ett helt oklanderligt sätt, vilket Dan har lärt ut till de medarbetare han har i projekten, vilket troligtvis är unikt. Jag har fått se och lära mig så mycket på en vecka, att det kommer ta lång tid att smälta.
Vad är det mest bestående minnet från resan?
Det är svårt att säga vad som är det mest bestående minnet så snart efter hemkomst. Men jag tror att den "geist" som spirar hos medarbetarna, Dan Anderssons sunda engagemang och arbete, glädjen hos dem som får hjälp och den vackra naturen är fast på hornhinnan för all framtid.
Hur skulle du kortfattat kunna sammanfatta dina upplevelser?
En mycket positiv upplevelse! som givit mig insikten att det går att bedriva hjälparbete som verkligen gör skillnad för våra drabbade medmänniskor! Att det känns väldigt bra att få bidraga till att något sådant kommer till stånd.
Heléne Okomdal Holmgren
Publicerad 2013-10-09 08:05:42 i Allmänt,
Sitter nu på flygplatsen i Amsterdam, jättetrött !!!
Efter fjorton timmar på resande fot, vill man inte sitta på en flygplats o vänta på sista anslutningen till Sverige i mer än 3 timmar. Man skall ju inte klaga när man själv valt att ge sig ut på resa, men orken tryter ibland.
Det hade suttit fint med ett bad och några timmars sömn i horisontalläge nu.
Jag väntar nu på att komma in i andra andningen, så jag orkar ta flygbussen till jobbet, för att göra lite nytta där idag.
Heléne
Publicerad 2013-10-08 19:35:51 i Allmänt,
7 Oktober
Vi åkte till Kyeshero sjukhuset, för att några papper skulle skrivas på, och där var fullt av folk som lugnt väntade på att få vård.
Därefter skulle vi åka till dagens höjdpunkt, Mama Jeanne's barnhem. Hon är en fantastisk kvinna som startade detta barnhem uppe i Masisi för över 20 år sedan. Verksamheten växer hela tiden, och nu finns där över 300 barn. Dessutom har Mama Jeanne nu 5 små föräldralösa bebisar hemma i sitt hus, tillsammans med sin egna stora familj med 7 barn.
Vi hälsades redan utanför porten av Mama Jeanne och några andra kvinnor, som sjöng och dansade som brukligt är. Alla barn och vårdare var uppställda där vår bil skulle köra in, och alla vinkade och sjöng.
Kvinnorna kastade sig om halsen på mig, 3 kramar och en dans med var och en, var det som krävdes och det kändes väldigt gott att att bli så härligt välkomnad.
Mama Jeanne har nyss fått en utmärkelse av Kongolesiska staten, vilket hon var mycket stolt över. Och nu ville hon att Eddy skulle hänga medaljen på henne och ge henne diplomet, så att alla barnen fick se och uppleva detta. Och många bilder ville hon att vi tog. Även alla consiers som arbetar där skulle också hedras, och de fick berätta vilka uppgifter de har och vilka områden de leder inom barnhemmet.
Även våldtagna kvinnor som behöver sjukhusvård tas omband här, och efter den får de komma tillbaka hit. Här tar man hand om det psykiska trauma de drabbats av, och rustar även kvinnorna så att de kan slussas ut i det vanliga livet, och i bästa fall kanske de kan återvända till sin by igen. Men då måste då rustas med ett yrke, så att de kan försörja sig och kan tillföra byn något utöver det vanliga. Annars är inte dessa nedsmutsade kvinnor välkomna hem igen. Det är tyvärr mycket vanligt att militär och rebeller våldför sig på kvinnor och barn för att söndra i byar och inom lokalbefolkningen. Ett vidrigt sätt av krigsföring!
Men det arbete som utförs här av HIA och Norska Join är verkligen en stor ljusglimt i allt det traumatiska.
Vi fick se hur de har organiserat verksamheten, och hur man varje månad rapporterar med noga utskrivna papper på vad som utförts varje dag, och vad det kostat. Detta tar Mama Jeanne sedan till hjälp-organisationernas kontor och redovisar.
Skola har man för barnen i hönshuset och i mörka små skjul, men det fanns en fantastisk spirit över skolverksamheten.
En 16-årig pojk som bott på barnhemmet i hela sitt liv, hade nu fått utbildning och startat ett bageri på området, som han nu basade över. Både för att de behöver bröd själva, kan sälja på stan och få in kontanter, och att de kvinnor som skall rustas för livet utanför, skall lära sig baka och ha något vettigt att göra medan de är kvar här. Andra kvinnor sydde kläder på trampmaskiner, stickade barnkläder, flätade mattor,och väskor eller gjorde tvål.
Sovsalarna var stora i fint uppmurade hus, och där stod våningssängar med nya fina madrasser och filtar. Köket var nu inrymt i ett litet tält, efter att köket bombats för några månader sen, och brunnit ner till grunden.
Det var en räd med bomber som dödade många människor på gatorna runt barnhemsområdet. Men på barnhemmet tyckte man att man haft änglavakt eftersom bomben inte föll på barnens sovsalar, utan några meter därifrån. Nu bygger man ett nytt kök med matsal med hjälp av HIA.
Vi besökte Sepac som är en kristen samarbetspartner sedan många år, och en lokal radiostation.
Sedan åkte vi ganska långt för att komma ut till Mugunga flyktingläger där HIA tillsammans med Unicef bl a arbetar med våldsutsatta kvinnors situation. Och där diskuterade vi med medarbetarna vad de skulle behöva utveckla. Och det fanns många vettiga synpunkter på vad som var viktigt för ungdomarna och kvinnorna i lägret.
Vi besökte en lokal sjukstuga i ett mycket fattigt område, där man tar emot ca 500 patienter i månaden, och där man även har ett förlossningsrum där ca 15 kvinnor föder varje vecka. En ung kvinnlig doktor kom ut och hälsade oss välkomna och visade runt i detta enkla hus utan dörrar. Där hade hon just förlöst en kvinna, så vi såg en babyflicka som var 30 min gammal. Et nytt förlossningshus behövs, och byggs nu av HIA. Här har man prioriterat det sanitära, toaletter och duschar, marmorplattor på golven så det är lätt att städa. och dörrar som går att stänga till rummen.
När vi sedan åkte tillbaka till staden så var det lite oroligt, så vi vek snabbt av från stora vägen, och tog en mindre o säkrare väg. Vi har inte sett så mycket av oroligheter, förutom att det kastades en sten på vår bil och ibland blivit varnade på telefon.
Jag har känt mig trygg och väl omhändertagen hela tiden, och vädret och människorna har varit outstanding!
Detta har varit en helt fantastisk och ovanligt givande resa, en milstolpe i mitt liv.
Och jag vet nu att här finns otroligt mycket att uträtta, om viljan finns, och en otrolig tacksamhet för allt som görs av de olika organisationerna genom Dan Andersson.
Kunde inte skriva igår, för vi hade bara sporadiskt internet, åskan går ofta på kvällstid och strömmen går från och till.
Nu åker vi snart hem tyvärr! Tiden har gått väldigt fort, men vi har fått uppleva otroligt mycket.
Hälsning från en tacksam Heléne
Publicerad 2013-10-07 08:08:00 i Allmänt,
5-6 oktober, och Vackra Masisi. En fantastisk resa till en plats dit inte många utomstående kommer! Vi började vår resa västerut med att åka till Sake, där vi skulle titta på ett nytt jordbruksprojekt för kvinnor. Vi körde över ängar där det inte fanns någon väg, och nådde så småningom deras prunkande odlingar. Vi hälsades välkomna av ca. 20 kvinnor som sjöng och dansade för oss. Kvinnorna i projektet har fått undervisning av en agronom i hur man förbereder jorden, och odlar med växelbruk och hur man odlar med gångar emellan för att inte trampa sönder det sådda. Och de var väldigt stolta över vad de presterat, för redan första skörden hade blivit mycket större än förväntar. Detta projekt ligger på 2 år, och att få lära sig odla på riktigt sätt i gemenskap med andra kvinnor, stärker deras självkänsla! Detta ger dem bättre framtidsutsikter också, när de senare skall starta upp i egen regi. Därefter åkte vi ca 10 mil in i Masisi-området, som är en jordbruksbygd som ligger i ett väldigt stort bergsmassiv. Vi reste på slingrande serpentin-vägar som låg på mellan 1450 - 2700 m. höjd. Vägen var så dålig att den ibland inte var värd att kallas väg, då den var förstörd av regnperioden. Det var stora hål i vägen, spårigt med djup gyttja eller nedrasad jord och sten på vägen. På ett ställe hade en bro rasat, så vi fick köra ner i flod-fåran för att komma över. Detta var det enda som vår skicklige förare var lite orolig för, då han inte visste hur djupt vattnet var. Det gick bra, och då sa han att vi får hoppas att det inte regnar mer innan vi skall över här på tillbakavägen. Ibland tänkte jag, undrar om bilen håller för det här, när vi skumpade ner i en stor håla med hårda kanter, eller nu kör vi nog fast. Men jag var aldrig rädd, trots att det kändes som om bilen skulle välta ibland. Men det krävs en stryktålig stor fyrhjulsdriven Land Cruiser och en skicklig förare som är van vid dessa bergsvägar för att klara av detta! Hela detta område är så otroligt vackert, att jag bara satt o njöt. Befolkningen odlar sin mat på bergssidorna, som har mer än 45 graders lutning. Man förstår inte hur de kan gå och arbeta i sådana sluttningar! Efter 5 timmar kom vi fram till orten Masisi, och blev även här välkomnade av sång och dans på Afrikanskt vis. Det är en underbar glädje som de förmedlar med sin musik, och innerliga kramar fick jag många också. Vi åt och umgicks tills det var dags för kvinnorna att ta sig hem före mörkrets inbrott. Det åskade majestätiskt mellan bergen på kvällen när vi åt kvällsmat, och pratade om dagens händelser. Vi satt där i ljumma sommarkvällen med två led-lampor, eftersom det inte fanns el eller vatten i detta nya hus där vi skulle sova. Vi kunde inte ladda telefoner eller kameror, och det fanns ingen täckning för mobilerna. Vi fick en balja med vatten, att använda när vi skulle tvätta oss. Men det går bra att ha det så ett dygn även för en ung grabb som aldrig varit med om detta tidigare. På söndagsmorgonen var det varmt och soligt när vi åkte till kyrkan. Det var ca 400 personer i kyrkan inkl de fyra körerna, som sjöng och dansade frimodigt. Vissa av körmedlemmarna hade sina bebisar på ryggen, och det har de även när de jobbar på åkern, bär tunga bördor på huvudet eller åker motorcykel. Mycket av det vi sett här, skulle vi i Sverige bara säga, att det går inte! Vi är otroligt bortskämda! Resan tillbaka till Goma var minst lika skumpig, men jag njöt av utsikten och tänkte att naturmässigt är detta himmelriket. Väl tillbaka åt vi en god middag, och jag badade i 24 gradigt vatten i Kivu-sjön. Jag är så glad och tacksam! Helene
Publicerad 2013-10-04 20:45:00 i Allmänt,
Idag var det en stormötesdag, som började med besök hos guvernören i Nord Kivu som har sitt residens i Goma, och dit var vi inbjudna
kl. 09.00. Det var ett mycket givande möte, där han talade om att han hade stor respekt för allt som Hope in Aktion uträttat för hans område i Kongo under en lång tid av år. Guvernören redogjorde också för vilka projekt som han trodde var bra och viktigt att titta på inför framtiden, och där ritade han på stort papper, och berättade hur han tänkte. Residenset låg väldigt tjusigt vid Kivusjöns strand.
Därefter åkte vi till Hope in Aktions kontor, som är byggt ovanpå 4 stora svarta containrar, som de murat in och byggt en övervåning på. Där finns ett stort sammanträdesrum där vi satt 22 personer. Vi fick höra fantastiska föredragningar av deras projekt och hur de utvecklats. Detta är inhemska personer som förstår invånarnas svårigheter, och har en bra känsla för hur man bäst tacklar dessa problem. Vi var alla väldigt imponerade över deras redogörelser och utvärderingar som var i universitetsklass!
Sedan var det möte hos VIVAG, en organisation som är vår samarbetspartner i Kongo, också bestående av Kongoleser som har känsla för hur man på bästa sätt, och på ett långsiktigt sätt kan förbättra situationen för invånarna i detta krigsdrabbade område. Styrelsen kunde presentera halvtids siffror på hur bra det gått för de olika projekten, och dessa var över förväntan. Visioner finns det också, som verkar positiva.
På eftermiddagen åkte vi tillbaka till det nybyggda sjukhuset Kyeshero hospital i Goma, för en stor visning av alla verksamheter och byggnader.
Det är helt fantastiskt vad man har fått till här, och man måste vara väldigt imponerad av den pragmatik och driftighet som finns bakom detta projekt.
Vakten Peter berättade för mig att befolkningen i Goma är stolta och tacksamma över det fina sjukhuset och allt som Hope in Action har gjort för dem. Och han tackade för att vi kommit ända från Sverige för att se med egna ögon hur det är i Goma, och han ber till Gud att vi i Hope in Action Sweden inte ska sluta arbeta för dem.
I morgon åker vi tidigt till Masisi, för att inspektera ett projekt.
Jag är väldigt glad att jag åkte hit.
Heléne
Publicerad 2013-10-03 20:54:00 i Allmänt,
Efter att ha flugit i 14 timmar, Göteborg - Amsterdam - Nairobi - Kigali så blev vi möta på flygplatsen av projektledaren för Hope in Action.
Vi hade nu landat i Rwanda, ett land lika stort som Småland, men med lika stor befolkning som hela Sverige.
Folket här är väldigt driftiga och arbetsvilliga, och det syns. Husen är förhållandevis välskötta, eftersom ledningen i landet hade kommit med ett dekret att, de som bodde vid vägarna måste ha välskötta hus och tomter. Kunde de inte ställa upp på detta så var de tvungna att sälja o flytta någon annanstans! Man har också ställt upp med lån till plåttak som är fördelaktiga för folket, så de flesta husen lyser av blanka plåttak. Eftersom landet är bergigt ser man terassodlingar överallt, vilket är väldigt vackert att se på när man reser.
Vägarna var mycket fina och asfalterade genom hela landet, så det var en fröjd att åka 3,5 timmar genom landet som kallas för Afrikas Schweiz. Här är det höga bergskedjor så vägarna slingrade sig upp o ner hela tiden, och vi höll oss på 1500 - 2500 m höjd hela vägen genom Rwanda. I sydöstra delen av dessa bergmassiv har vi berget Kilimanjaro som är 5000 m högt. Det såg vi när vi flög in till Nairobi, vackert o skickligt av piloter att styra in stora plan som Boing 777 bland sådana bergstoppar!
När vi nådde gränsen till Kongo, fick vi gå ur bilen och ställa oss i en lång kö, fylla i papper för att komma ut ur Rwanda, och bli väl kollade. Sedan gick vi en liten bit, och kom fram till en andra kö, där vi fick göra om proceduren för att kunna komma in i Kongo.
Vi kördes till staden Goma som ligger vid Kivusjön, stor som ett innanhav, mer än 10 mil lång och väldigt bred.
Där har påbörjats ett projekt med att utvinna gas.
Vi blev körda till vårt hotell där vi ganska mosiga och trötta kunde installera oss, innan vi åt lunch. Fick tips om en mycket god fisk från Kivusjön, som också finns i Genesarets sjö och kallas Petrusfisk!
Efter denna goda lunch åkte vi genast ut för att titta på var Hope in Actions projekt här i Goma var belägna, och för att bestämma tid för möten med inblandade aktörer för morgondagen.
Här har bl.a. byggts ett fantastiskt fint sjukhus som invigdes förra året, och där skall vi ha ett stormöte i morgon. Men först på morgonen är vi inbjudna till guvernören i staden Goma, vilket gör att vi känner oss välkomna även av de styrande.
Nu behöver vi en god natts sömn, och i morgon äter vi frukost 07.30, för att hinna till guvernören kl. 09.00.
Detta blir ingen semesterresa, men något väldigt annorlunda och spännande!
Hälsningar från Helene som sitter vid en brasa vid Kivusjön och skriver om första dagen!
