blogghelene.blogg.se

En vacker och varm sensommardag, träffar jag riktigt gamla vänner på stan och äter lunch. Vi pratar och har det väldigt trevligt, och njuter av att kunna sitta ute o äta utan att frysa eller behöva vara rädda för något. Så bra vi har det! I andra länder blir människor jagade på flykt från sina hem och byar, terroriserade eller på det grymmaste sätt ihjälskjutna för att de inte har den rätta Gudatron. Jag går igenom den vackra stilla skogen hem från bussen, och solljuset silar så vackert genom trädkronorna där fåglarna sjunger. Inte ens ensam i skogen behöver jag vara rädd för något. Hur kan det få vara så olika för oss människor? Och så orättvist? Att jag under förmiddagen lämnat kläder, skor o kemisk-tekniska artiklar till kyrkan som skall fraktas ner till flyktingläger, känns nästan som ett hån. Jag känner en vanmakt......varför kan jag inte göra mer för alla dessa drabbade medmänniskor i tex Syrien och Irak. Sedan ser jag på TV-nyheterna om ännu mer hemskheter som hänt under dagen, och jag mår fysiskt illa av att se och veta men inte kunna göra något! Det enda jag kan göra är att be om Guds hjälp! Men hör han mig? Det måste komma så väldigt många böner om hjälp, att hela den luft vi andas borde vara full av bönerop. Men det hörs inget, och tystnaden gör mig nästan tokig! Jag vill skrika högt! Jag vill skrika på hjälp! Men det skulle ju inte heller hjälpa! Och våra medmänniskor därborta får fortsätta att leva i denna terror, utan att ens veta att vi tänker på dem. De måste känna sig helt övergivna! Hur skall jag kunna sova gott? Det känns så fel och orättvist. Gode Gud sänd dina änglar till deras hjälp!

Livets ljusglimtar, som är så viktiga för oss, kommer oftast från glädje, känslor, händelser och möten som man får från familj, barn och barnbarn, vänner och upplevelser. Men ibland kan materiella ting också lysa upp vår tillvaro! Bli riktiga ljusglimtar! Jag har just kommit tillbaka till min lilla butik, efter att ha varit i den vackra staden Stockholm i en vecka. Där skulle jag (planerat) gå till Modemässan för att göra inköp inför våren 2015. Där träffade jag även gamla affärskontakter och vänner, som blev härliga ljusglimtar i mitt lite allvarliga värv, eftersom man måste vara strukturerad för att kunna handla lagom och förståndigt. Men när man blir lycklig över att hitta kläder som producerats med kärlek o miljö-omtanke, och som dessutom är så vackra att man blir förälskad! då släpper spärrarna lite. Man ser de olika plaggen framför sig, på de kära kunder som man bruka sälja till, och tänker: oh, vad den eller den skulle vara fin i detta! Det är härliga ljusglimtar, och då känner jag en stor lycka över att ha min butik! Jag har i många år även sålt en lampa, en unik produkt i plexiglas, som både gör mig och mina kunder glada. Den ultimata ljusglimten! Och efter att många turister har frågat om de säljs på nätet, eller exporters till övriga Europa eller till USA, så kläcktes tanken att jag kanske skulle hjälpa till med detta. Då hände något konstigt, som blev en verklig ljusglimt för mig! En kväll i Stockholm, när jag skyndar hem och genar över Stadshuset gård, stöter jag på en vacker flicka som frågar om jag är på väg till deras event!? Nej, säger jag, men tittar på hennes namnskylt, för att se vad eventet gäller. Där står SACC! Vilket står för Swedish American Chamber of Commerse, och en blixt slår ner i mitt huvud. Det är ju en sådan organisation jag ska prata med om Isabel-lampan! Skyndar hem till datorn, och läser på deras hemsida hur de arbetar och hjälper företag som vill etablera sig i USA, och jag blir spralligt lycklig. Ser även att de skall ha ett annat event i Sthlm om 36 timmar, med föredrag och paneldebatt om export och lanseringsfrågor. Känner starkt.....att jag måste dit! Skickar genast ett mail till New York, och på morgonen har jag redan ett mailsvar! Att det är just för en sådan produkt-lansering som jag beskrivit, som de på SACC är så bra på, ta hjälp av, och att vara medlem hos. Eventet är fullbokat, men det görs en extra plats för mig, och jag får en kod så att jag ska kunna komma in där. Tala om tur! Eventet var jättelyckat, jag lärde mig jättemycket, och fick många bra kontakter. Hur kan saker falla på plats så här fantastiskt?! Lycklig reser jag till lampfirman Konkretek, och berättar hur vi kan göra för att sprida deras fina produkt - En verklig ljusglimt - till utlandsmarknader. Och jag hoppas verkligen att det går att genomföra! Att detta lilla seriösa företag med sin fantastiska produkt "Isabel-lampan" kan få växa och anställa mer personal. Resan till Stockholm som jag gjorde med lite känsla av motstånd, kunde alltså vändas till något jättepositivt. Med många härliga ljusglimtar, som just nu bär mig, och kanske kan ge ringar på vattnet av ljus och glädje även längre fram. När sånt här händer, känner jag lycka över att leva och kunna ta till mig av dessa ljusglimtar, som kommer till oss så oväntat. En tacksam och glad Heléne

Livets Symfoni
Idag har jag varit på en begravning, där vi sjöng med vår kör.
Prästen pratade om "Livets symfoni" som består av många olika toner, glada och sorgsna och som består av många olika färger. Alla dessa bildar vårt liv här på jorden.
Även om vårt liv består av många blå och sorgsna toner, så kan vi välja att lyssna till dem med förtröstan och hoppfullhet. Då är chansen stor att kommande toner i symfonin kan bli lite glättigare och från Dur-skalan.
Alla! även de som inte sysslar med musik kan nog ta till sig detta, och bör försöka förstå innebörden!
Vi har bara ett kort liv här på jorden, så se då till att ditt liv blir en färg- o innehållsrik symfoni som spelas upp för många!


Skickat från min iPhone

Jag har nu haft min lilla sommarbutik i 14 somrar, och tycker fortfarande att det är jätteroligt. Där träffar jag hela tiden många härliga människor, gamla trogna kunder och många nya som kanske aldrig har varit på ön tidigare. Det är spännande med alla dessa möten och samtal, förutom att de allra flesta har behov av att köpa något, bara prata en stund eller vill titta runt för att det är mysigt. Jag har roligt hela tiden. När jag köper in mina varor och planerar verksamheten. När varorna levereras är det nästan som julafton.....att få packa upp allt och kolla att allt är fint och riktigt. Och sedan göra fint i butiken inför öppnandet vid midsommartid. Detta är mitt underbara sommarnöje! Att hjälpa till att hitta fina kläder, smycken, väskor eller presenter till en kund som sedan går nöjd ut ur butiken är jättehärligt. Men nu verkar det vara sommarens sista skälvande dagar, då folk planerar att resa hem för jobb- och skolstart. En varm och underbar sommar har vi haft, och alla känner sig nog väl rustade inför hösten. Jag vill tacka alla som jag fått träffa i min Ö-Butik denna härliga sommar!

Mitt hjärta gråter! Systrar och bröder har det svårt på många sätt idag. Särskilt dom som lever i krigets kaos. Krig och förföljelser, dödande och lemlästande, våldtagningar och tortyr, är så katastrofalt hemskt att det är svårt att tänka sig in i. Att fly till något som man inte har en aning om, eller sitta undangömd med sina barn medan bomber och granater regnar över platsen där man befinner sig. Släktingar och vänner skadas eller dödas framför ens ögon, vilket gör att man nästan dör själv psykiskt. Att inte veta om man lever om 5 minuter, om man kommer att få tag i mat eller vatten på länge är mångas vardag idag. Och allt detta är så urholkande hemskt att jag inte förstår hur man står ut! Men människan står ut. Även om hon är skadad, torterad, våldtagen och förnedrad så orkar hon springa för att om möjligt rädda sig eller sina barn. Var kommer den kraften ifrån? Undrar jag, som mår dåligt när jag sitter här i trygga Sverige och bara läser om krigets fasor i Syrien, Irak, Palestina, Israel, Kongo, och andra platser. Och jag får nästan andnöd av att inte kunna göra något. Att inte kunna hjälpa dem som har det svårt är väldigt tärande! Jag känner mig djupt och riktigt ledsen över min hjälplöshet. Jag skulle vilja vrida om tänket i hjärnorna på dessa förfärliga människor som tar sig rätten att skada och döda andra. Hur kan detta djävulska beteende få en så stark grogrund i en människa, som själv skulle lida om han blev utsatt? Och sist men inte minst, hur kan vi sitta och se på, men inte göra något? Det är mer än frustrerande! Om hela världen vaket ser, går samman och gör något, så hoppas och tror jag att man kan stävja väldigt mycket av dessa brott som begås mot våra oskyldiga bröder o systrar! Vi får ju aldrig glömma vår kristna människosyn, att alla människor har ett okränkbart värde! Vi är olika, unika men lika värdefulla! Detta borde inpräntas i alla människor från födseln! Hjääälp!

Tisdagsblogg Bilden som kom upp av sig själv i gårdagens inlägg, var en bild från "Hope in actions" barnhem i Goma. Och det var väl någon mening med det. Jag startade ju min blogg när vi skulle resa ner till Kongo för att göra en utvärdering av HIAS arbete där nere. Och sedan dess är dessa barn, de våldtagna som vårdas där, och de fantastiska människor som arbetar där, ständigt i mina tankar. Varje dag undrar jag hur dom har det, ber för dem, och försöker tänka ut något mer bra sätt att hjälpa dem. Jag skulle vilja åka dit igen, och bidraga med riktig och handgriplig hjälp. De behöver verkligen allt stöd och hjälp de kan få från oss, eftersom deras livs-situation är så osäker, och många gånger hemsk och farlig. Men de måste leva där! Och de försöker hela tiden att göra livet lite drägligt för varandra i krigets skugga. Glada och förtröstansfulla är de också! Vilket verkligen förvånar. Hur kan de uppamma en sådan geist? att jobba vidare och hoppas att allt blir bättre i framtiden om vi bara gör vårt bästa nu med de förutsättningar vi har! De verkligen kämpar och jobbar hårt, och är glada över att kunna göra något konstruktivt. De sjunger och dansar, tröstar, kramas och ger beröm till varandra, och fostrar barnen med stor kärlek. De sa flera gånger: vi är så tacksamma att ni som bor så långt borta tänker på oss och ber för oss. Att ni sedan också samlar in pengar till oss på barnhemmet och ser till att vi har sjukvård som vi kan anlita, är ju helt fantastiskt. Vi tackar Gud för detta. Visst vill man hjälpa?! De behöver lära sig att odla sin mat på ett bättre sätt, de vill kunna sätta alla de 300 barnen i skola ( de har redan skola i liten omfattning i skjul och hönshus) för att rusta dem för framtiden. När barnen blir 14-16 år vill de lära sig ett arbete, så att de kan gå ut o försörja sig. En pojke ville absolut inte flytta ifrån barnhemmet, utan bad föreståndarinnan Mama Jeanne (som är en helt fantastisk människa!) att få lära sig att baka bröd, storskaligt. För då skulle barnhemmet alltid ha bröd till alla, och han skulle kunna baka så mycket att andra stora barn kunde sälja det ute på stan. Då skulle de ju få in pengar till ingredienser och annat som behövdes på barnhemmet. Mama Jeanne förstod denna lille entreprenör, och skickade iväg honom till en bagare för att gå i lära. Någon förstod att han skulle behöva en maskin att knåda all deg i, och man fick tag i en gammal avlagd sådan som var söndrig. Men den kunde lagas och stod nu på jordgolvet i hans bageri på barnhemmet, och drogs igång med en rem, lät som ett mindre sågkraftverk, men fungerade. Den 16-årige pojken var nu chef och bakade varje dag med hjälp av några andra pojkar, och lyckan över detta ansvar han fått syntes tydligt i hans ansikte. Denna äkta glädje man ser där, när de kan lösa de problem som drabbar dem, den utveckling de kan nå mot ett något bättre situation i livet, skulle jag vilja inplantera i alla oss människor! Då skulle vi nå oanade höjder! Jag är själv sponsor, och försöker nu finna fler sponsorer, som kan vara villiga att bidraga med lite pengar till denna verksamhet. Vi måste nämligen själva samla in 10% av det bidrag vi vill söka från SIDA! Gå gärna in på hemsidan www.hopeinaction.se

Sommaren 2014 går väl till historien som en riktig Medelhavssommar med stabilt varmt fint väder, och ljuvliga ljumma kvällar. Havsvattnet har varit varmt och inbjudande utan maneter, som annars brukar vara ett gissel för oss som älskar att simma i det härliga salta västkustvattnet. Vi måste vara mer än nöjda med denna livgivande sommar, och ingen behöver väl åka till Grekland för att trösta sig i år. Jag har inte haft min blogg igång det sista halvåret, men känner att nu är det nog dags att börja skriva igen. Det händer ju ju så mycket roligt, viktigt och inspirerande hela tiden. Nu är det dessutom valår, och val är en väldigt viktig demokratisk rättighet och skyldighet, som vi måste tänka igenom och diskutera. Jag hoppas på en fräsch diskussion om viktiga samhällsfrågor, så kommentera gärna det som skrivs här. Varma sommarhälsningar från Heléne