blogghelene.blogg.se

Tisdagsblogg Bilden som kom upp av sig själv i gårdagens inlägg, var en bild från "Hope in actions" barnhem i Goma. Och det var väl någon mening med det. Jag startade ju min blogg när vi skulle resa ner till Kongo för att göra en utvärdering av HIAS arbete där nere. Och sedan dess är dessa barn, de våldtagna som vårdas där, och de fantastiska människor som arbetar där, ständigt i mina tankar. Varje dag undrar jag hur dom har det, ber för dem, och försöker tänka ut något mer bra sätt att hjälpa dem. Jag skulle vilja åka dit igen, och bidraga med riktig och handgriplig hjälp. De behöver verkligen allt stöd och hjälp de kan få från oss, eftersom deras livs-situation är så osäker, och många gånger hemsk och farlig. Men de måste leva där! Och de försöker hela tiden att göra livet lite drägligt för varandra i krigets skugga. Glada och förtröstansfulla är de också! Vilket verkligen förvånar. Hur kan de uppamma en sådan geist? att jobba vidare och hoppas att allt blir bättre i framtiden om vi bara gör vårt bästa nu med de förutsättningar vi har! De verkligen kämpar och jobbar hårt, och är glada över att kunna göra något konstruktivt. De sjunger och dansar, tröstar, kramas och ger beröm till varandra, och fostrar barnen med stor kärlek. De sa flera gånger: vi är så tacksamma att ni som bor så långt borta tänker på oss och ber för oss. Att ni sedan också samlar in pengar till oss på barnhemmet och ser till att vi har sjukvård som vi kan anlita, är ju helt fantastiskt. Vi tackar Gud för detta. Visst vill man hjälpa?! De behöver lära sig att odla sin mat på ett bättre sätt, de vill kunna sätta alla de 300 barnen i skola ( de har redan skola i liten omfattning i skjul och hönshus) för att rusta dem för framtiden. När barnen blir 14-16 år vill de lära sig ett arbete, så att de kan gå ut o försörja sig. En pojke ville absolut inte flytta ifrån barnhemmet, utan bad föreståndarinnan Mama Jeanne (som är en helt fantastisk människa!) att få lära sig att baka bröd, storskaligt. För då skulle barnhemmet alltid ha bröd till alla, och han skulle kunna baka så mycket att andra stora barn kunde sälja det ute på stan. Då skulle de ju få in pengar till ingredienser och annat som behövdes på barnhemmet. Mama Jeanne förstod denna lille entreprenör, och skickade iväg honom till en bagare för att gå i lära. Någon förstod att han skulle behöva en maskin att knåda all deg i, och man fick tag i en gammal avlagd sådan som var söndrig. Men den kunde lagas och stod nu på jordgolvet i hans bageri på barnhemmet, och drogs igång med en rem, lät som ett mindre sågkraftverk, men fungerade. Den 16-årige pojken var nu chef och bakade varje dag med hjälp av några andra pojkar, och lyckan över detta ansvar han fått syntes tydligt i hans ansikte. Denna äkta glädje man ser där, när de kan lösa de problem som drabbar dem, den utveckling de kan nå mot ett något bättre situation i livet, skulle jag vilja inplantera i alla oss människor! Då skulle vi nå oanade höjder! Jag är själv sponsor, och försöker nu finna fler sponsorer, som kan vara villiga att bidraga med lite pengar till denna verksamhet. Vi måste nämligen själva samla in 10% av det bidrag vi vill söka från SIDA! Gå gärna in på hemsidan www.hopeinaction.se