Vacker sensommardag
En vacker och varm sensommardag, träffar jag riktigt gamla vänner på stan och äter lunch. Vi pratar och har det väldigt trevligt, och njuter av att kunna sitta ute o äta utan att frysa eller behöva vara rädda för något. Så bra vi har det! I andra länder blir människor jagade på flykt från sina hem och byar, terroriserade eller på det grymmaste sätt ihjälskjutna för att de inte har den rätta Gudatron.
Jag går igenom den vackra stilla skogen hem från bussen, och solljuset silar så vackert genom trädkronorna där fåglarna sjunger. Inte ens ensam i skogen behöver jag vara rädd för något. Hur kan det få vara så olika för oss människor? Och så orättvist?
Att jag under förmiddagen lämnat kläder, skor o kemisk-tekniska artiklar till kyrkan som skall fraktas ner till flyktingläger, känns nästan som ett hån. Jag känner en vanmakt......varför kan jag inte göra mer för alla dessa drabbade medmänniskor i tex Syrien och Irak.
Sedan ser jag på TV-nyheterna om ännu mer hemskheter som hänt under dagen, och jag mår fysiskt illa av att se och veta men inte kunna göra något! Det enda jag kan göra är att be om Guds hjälp! Men hör han mig?
Det måste komma så väldigt många böner om hjälp, att hela den luft vi andas borde vara full av bönerop. Men det hörs inget, och tystnaden gör mig nästan tokig! Jag vill skrika högt! Jag vill skrika på hjälp! Men det skulle ju inte heller hjälpa!
Och våra medmänniskor därborta får fortsätta att leva i denna terror, utan att ens veta att vi tänker på dem. De måste känna sig helt övergivna!
Hur skall jag kunna sova gott? Det känns så fel och orättvist.
Gode Gud sänd dina änglar till deras hjälp!