blogghelene.blogg.se

  7 Oktober

Vi åkte till Kyeshero sjukhuset, för att några papper skulle skrivas på, och där var fullt av folk som lugnt väntade på att få vård.

Därefter skulle vi åka till dagens höjdpunkt, Mama Jeanne's barnhem. Hon är en fantastisk kvinna som startade detta barnhem uppe i Masisi för över 20 år sedan. Verksamheten växer hela tiden, och nu finns där över 300 barn.  Dessutom har Mama Jeanne nu 5 små föräldralösa bebisar hemma i sitt hus, tillsammans med sin egna stora familj med 7 barn.

Vi hälsades redan utanför porten av Mama Jeanne och några andra kvinnor, som sjöng och dansade som brukligt är. Alla barn och vårdare var uppställda där vår bil skulle köra in, och alla vinkade och sjöng.

Kvinnorna kastade sig om halsen på mig, 3 kramar och en dans med var och en, var det som krävdes och det kändes väldigt gott att att bli så härligt välkomnad. 

Mama Jeanne har nyss fått en utmärkelse av Kongolesiska staten, vilket hon var mycket stolt över. Och nu ville hon att Eddy skulle hänga medaljen på henne och ge henne diplomet, så att alla barnen fick se och uppleva detta.  Och många bilder ville hon att vi tog. Även alla consiers som arbetar där skulle också hedras, och de fick berätta vilka uppgifter de har och vilka områden de leder inom barnhemmet. 

Även våldtagna kvinnor som behöver sjukhusvård tas omband här, och efter den får de komma tillbaka hit. Här tar man hand om det psykiska trauma de drabbats av, och rustar även kvinnorna så att de kan slussas ut i det vanliga livet, och i bästa fall kanske de kan återvända till sin by igen. Men då måste då rustas med ett yrke, så att de kan försörja sig och kan tillföra byn något utöver det vanliga. Annars är inte dessa nedsmutsade kvinnor välkomna hem igen. Det är tyvärr mycket vanligt att militär och rebeller våldför sig på kvinnor och barn för att söndra i byar och inom lokalbefolkningen. Ett vidrigt sätt av krigsföring!

Men det arbete som utförs här av HIA och Norska Join är verkligen en stor ljusglimt i allt det traumatiska.

Vi fick se hur de har organiserat verksamheten, och hur man varje månad rapporterar med noga utskrivna papper på vad som utförts varje dag, och vad det kostat. Detta tar Mama Jeanne sedan till hjälp-organisationernas kontor och redovisar.

Skola har man för barnen i hönshuset och i mörka små skjul, men det fanns en fantastisk spirit över skolverksamheten. 

En 16-årig pojk som bott på barnhemmet i hela sitt liv, hade nu fått utbildning och startat ett bageri på området, som han nu basade över. Både för att de behöver bröd själva, kan sälja på stan och få in kontanter, och att de kvinnor som skall rustas för livet utanför, skall lära sig baka och ha något vettigt att göra medan de är kvar här. Andra kvinnor sydde kläder på trampmaskiner, stickade barnkläder, flätade mattor,och väskor eller gjorde tvål.

Sovsalarna var stora i fint uppmurade hus, och där stod våningssängar med nya fina madrasser och filtar. Köket var nu inrymt i ett litet tält, efter att köket bombats för några månader sen, och brunnit ner till grunden. 

Det var en räd med bomber som dödade många människor på gatorna runt barnhemsområdet. Men på barnhemmet tyckte man att man haft änglavakt eftersom bomben inte föll på barnens sovsalar, utan några meter därifrån. Nu bygger man ett nytt kök med matsal med hjälp av HIA.

Vi besökte Sepac som är en kristen samarbetspartner sedan många år, och en lokal radiostation.

Sedan åkte vi ganska långt för att komma ut till Mugunga flyktingläger där HIA tillsammans med Unicef bl a arbetar med våldsutsatta kvinnors situation. Och där diskuterade vi med medarbetarna vad de skulle behöva utveckla. Och det fanns många vettiga synpunkter på vad som var viktigt för ungdomarna och kvinnorna i lägret.

Vi besökte en lokal sjukstuga i ett mycket fattigt område, där man tar emot ca 500 patienter i månaden, och där man även har ett förlossningsrum där ca 15 kvinnor föder varje vecka. En ung kvinnlig doktor kom ut och hälsade oss välkomna och visade runt i detta enkla hus utan dörrar. Där hade hon just förlöst en kvinna, så vi såg en babyflicka som var 30 min gammal. Et nytt förlossningshus behövs, och byggs nu av HIA. Här har man prioriterat det sanitära, toaletter och duschar, marmorplattor på golven så det är lätt att städa. och dörrar som går att stänga till rummen.

När vi sedan åkte tillbaka till staden så var det lite oroligt, så vi vek snabbt av från stora vägen, och tog en mindre o säkrare väg. Vi har inte sett så mycket av oroligheter, förutom att det kastades en sten på vår bil och ibland blivit varnade på telefon.

Jag har känt mig trygg och väl omhändertagen hela tiden, och vädret och människorna har varit outstanding!

 

Detta har varit en helt fantastisk och ovanligt givande resa, en milstolpe i mitt liv.

Och jag vet nu att här finns otroligt mycket att uträtta, om viljan finns, och en otrolig tacksamhet för allt som görs av de olika organisationerna genom Dan Andersson.

 

Kunde inte skriva igår, för vi hade bara sporadiskt internet, åskan går ofta på kvällstid och strömmen går från och till.

Nu åker vi snart hem tyvärr! Tiden har gått väldigt fort, men vi har fått uppleva otroligt mycket.

Hälsning från en tacksam Heléne